Järbo Hembygdsförening

Jag gick med i Beklädnadsarbetarförbundets avdelning 13, som vi tillhörde och började betala fackavgift. Kurt Larsson som var vårt ombud berättade om hur vilt det gick till vid fackmötena på den tiden med diverse blöta fester. En del av fackavgiften gick dock till a-kassan som jag fick nytta av senare.

Arbetet som plysare var fysiskt ganska tungt men med lite teknik lärde man sig att hantera balarna på 2-300 kg. Till hjälp hade vi också en eltruck. Vi skötte invägningen av materialet nere i källaren efter recept som vi fick av chefen (Janne eller Karl-Erik). Sedan kördes partiet med travers upp en våning till blandarrummet där lagom stora knippen av varje färg eller material matades in i en fläkt som blåste det vidare till plysen. I plysen blandades och fluffades materialet. Spinnolja tillsattes och sedan blåstes allt vidare in i ett rum som kallades "skåp". För att blanda ytterligare kördes materialet genom plysen igen och därefter in till ett "skåp" vid kardverket.

Mellan varje parti vi körde skulle plysen städas. Byttes materialtyp eller färg blev det storstädning eftersom det inte fick förekomma tussar av fel material eller färg i nästa parti. Då öppnades alla kåpor och allt som gick att få loss skulle bort. Plysen som bestod av en stor trumma med ett antal valsar, alla täckta med c:a 20 mm långa taggar för att fluffa upp det mest sega materialet. Man fick använda kniv och olika krokar för att dra loss det som satt i maskinen.

Vi körde rayon i olika granna färger. Det var i fluffat tillstånd brandfarligt som krut. Vid ett tillfälle gick ett lager varmt i kardverk 1 och hela floret (som en fluffig filt av kardat material som löper genom kardverket) brann upp på några sekunder.

Vi körde ren ull från Nya Zeeland och Australien och ibland körde man otvättad svensk ull som verkade komma från slaktade får eftersom det var skinnbitar med. I material från utlandet hittade vi ofta "souvenirer" i form av kapsyler, godispapper och annat. En storsäljare var tydligen tapetgarn bestående av fröskalsbomull (något slags avfall från bomullsindustrin) och viskos. Bomullen var inte rolig eftersom den dammade och skräpade ned. Ett annat vanligt material var ullpolyester. Färdigblandad ull och polyester, som såg ut som tarmar och var starkt som rep blandades med ren ull. Stor försiktighet fick man ha här för tarmarna skulle läggas direkt i plysen och de slurpade snabbt in i maskinen. Den stora trumman i plysen var tung och gick inte att snabbstoppa.

Maskinparken var till stor del från 40-talet. Man höll i början armarna tätt intill kroppen när man passerade kardverken med alla deras remmar. Så småningom installerades skydd, men de gjorde arbetet besvärligare eftersom kardverken behövde smörjas och underhållas under drift.

1981 var det konflikter på arbetsmarknaden och vi gick t.o.m. i av facket beordrad strejk under en halvtimme (artikel med bild av John Dahl fanns i Sandvikens tidning eller om det var Arbetarbladet). Sedan följde konjukturförsämring och de två senast anställda, av vilka en var jag, blev uppsagd p.g.a. arbetsbrist.

Det var trots allt en lärorik period på fabriksgolvet. De flesta av mina äldre kollegor hade varit med på Yllefabrikstiden då det också fanns väveri och filttillverkning i byggnaden. Många historier berättades om den tiden och om de som jobbat där."

/Hans Erik Hansson